Vår hållning är oftast något vi inte reflekterar över dagligen. Varken hos oss själva eller andra. Det är först om vi får ont, eller om någon skiljer sig från mängden som vi uppmärksammar den.
I skolan tittar vi mycket på hur vi fördelar våra kroppar. Det är inte ovanligt att vi har en snedfördelning som vi inte tänker på. Till exempel ska ett par axlar ligga parallellt med varandra; tittade dig i spegeln om dina gör det. Kanske är du ständigt på språng och vill ligga steget före, vilket har resulterat i en kroppshållning och gång som strävar framåt? Eller är du mer eftertänksam, kanske lite tvekande, vilket har gett dig en hållning som drar dig bakåt? Det är inte svårt att räkna ut att det första av dessa två är det vanligaste i vår västerländska kultur.
Det behöver inte vara så svårt att få ordning på sin hållning. Det viktigaste är att bli medveten om den. Man kan sen behöva hjälp att lossa spänningar så att till exempel axlarna slappnar av eller bäckenet rätar upp sig. Har du gått som en ostkrok eller suttit med hakan nere vid bröstet framför datorn större delen av ditt vuxna liv är det verkligen dags att börja andas med hela buken och dra bak axlarna. För alla kan vi ändra oss.
Utbildningen bjuder på många timmars plugg. Men ännu fler timmar vid bänken. Nyckeln till att bli en duktig terapeut är att träna, träna, träna. Och sen träna lite till. Det är inte alltid helt enkelt att få tid och övningsobjekt att räcka till. Därför är jag väldigt glad och tacksam över att jag har fått en helt grym praktikplats! Under våren kommer jag att vara ungefär en dag i veckan på Gaisgården där jag har fått möjlighet att praktisera på GAIS A-lag. Det är en ynnest att få en sådan chans och jag vet att det kommer hjälpa mig att lägga en fin grund som terapeut. Det här är killar med stora och hårda muskler. De känner sina kroppar väl, det är ju deras arbetsredskap, och är vana vid att få kraftig massage. Vilket ställer höga krav på mig som terapeut, och ger mig en ordentlig sporre att vilja lära mig ännu mera.
Sen är det ett rasande tempo! Jag fick göra åtta behandlingar på en förmiddag. För att du ska ha något att jämföra med bör man inte ligga över fyra, fem behandlingar per dag. Det var ett tungt jobb vilket gjorde det ännu tydligare för mig hur viktigt det är med min ergonomi, att jag arbetar med hela kroppen och håller fokus. Det var inte bara påfrestande fysiskt (träningsvärken dagen efter gick inte att missa…) utan även psykiskt. Det är lätt att ge bort lite av sig själv i varje behandling vilket inte är hållbart i längden. När jag kom hem på eftermiddagen somnade, något jag sällan gör. Helt slut, och väldigt glad! På fredag är det dags igen. Längtar. Välkommen till verkligheten!
Att gå i skolan innebär en massa timmar med näsan i en bok men också mycket behandling. Det är trots allt en praktisk utbildning jag går och då blir det mycket både av att ge och få behandling. Så vi i klassen blir helt enkelt överbehandlade vilket kan resultera i väldigt olika reaktioner.
På bindväven förra veckan, bindväv ska fås i max 30 minuter, fick vi närmre 1, 5 timmes behandling. Vissa klarade det fint medan jag blev väldigt påverkad genom att gå ner i en djup trötthetssvacka och vara lite allmänt groggy. När jag behandlar i kinesiologin tar jag ofta in det känslomässiga hos den som ligger på bänken och det kan visa sig som illamående och yrsel. Ibland som ett leende på mina läppar. Att få en kinesiologisk behandling ger mig ofta ett härligt lugn och kan ge mig mycket energi. Så med andra ord vet jag aldrig riktigt hur jag kommer att må efter en dag i skolan.
Idag har jag fått massage av händer, armar, bröst och ansikte. Det gjorde mig först lite trött men nu känner jag mig härligt lugn och avslappnad. Min sambo kommer att få samma behandling ikväll så det ska bli spännande att se om han reagerar på samma sätt. För vi är ju alla olika och reagerar alla helt individuellt på behandlingarna. Och det är det som är så roligt, att alla människor och alla kroppar reagerar på sitt helt egna vis.
Jag håller också på att upptäcka en härlig kroppskännedom. Eftersom jag har tränat mycket ashtanga yoga har jag tyckt att jag har haft en god kroppskännedom. Men den senaste månaden har jag insett att det finns mycket kvar att känna. Till exempel har jag allt som oftast omedvetet spänt sätesmuskulaturen, och genom att bli medveten om det har jag börjat slappna av. Jag har haft värk i en fot som ibland har kommit på natten och krampat så att jag har vaknat. Värken är borta och det tror jag har att göra med dels sätesmuskulaturen men också att jag har kommit ner i varv på ett sätt som jag inte har tillåtit mig själv på flera år. Och om jag kan må så här bra på mindre än 2 månader ska det bli spännande att känna hur det kommer att bli fram till sommaren!
Ju mer jag lär mig i skolan desto mer vill jag lära mig!
Förr om åren var jag ett praktexempel på söndagsångest. Helgen hade gått för fort och söndagskvällen med pizza och Beckfilm hägrade. Nu blir det allt som oftast likadan kost på söndagarna, men jag längtar till måndagsmorgon. Att få komma till skolan och praktisera och lära mig ännu mer. Och med det sagt ska jag sticka näsan i anatomiboken och läsa om våra underarmars 19 muskler.
Jag har tränat ashtanga yoga till och från sen 2005. Just nu är den påkopplad i från-läge. Men när jag ser Briohny Smyth utföra den här yogan på morgonen blir jag mer än inspirerad att komma igång igen. Luta dig tillbaks och njut av detta vackra.
